overjarnvagsbron

Kastrup 06: 30. Sextio mil härifrån stiger arbetarsöner upp i Öfvre för att stoppa ner sina sneakers i skolryggsäcken, för att de vet hur mamma senare samma morgon kommer tvinga på dem vinterkängorna idag igen. När det 09: 20 blir morgonrast plockas otaliga sneakers ur ryggsäckar. Den högra alltid lite mer sliten ovanpå, speciellt tydligt är det för dem som har vita Nikies. Väl ute på skolgården väljs det "Jag är Malm!", ropar någon. "Meh, a okej då måste väl jag vara Reinebrandt- fjant igen då", hörs tätt efter och alla skrattar hånfullt, sådär geniunt elakt som bara mellanstadiepojkar kan göra. Sen uppstår tumult, det ser ut som en fiskmarknad i Istanbul en sommarmorgon, alla ska höras och synas. En rastvakt får reda ut begreppen, "Okej, alla vill vara Älgå. Men tänk på att det måste finnas sådana som passar fram Älgå, som Forneng eller Wirén?". Men det löser inget, någon stackare utsees till Forneng, han vägrar vara med och går bort för att behålla sin stolthet med en stor klump i halsen och en kamp mot tårarna. "Alla vill vara Älgå ...", det är en självklarhet.  "Alla vill vara Älgå ..." men det finns bara en Linus Älgå.
Planet var försenat. I lila skjorta, kavaj och glasögon, en manbag över axeln och ett litet rullande handbagage, håret är som det är efter en natt från "The Big Apple", New York, idag är det Köpenhamn, det nya hemmet. Imorgon kanske det är Tyskland eller Kuba. Ingen vet vart han befinner sig i världen denne Älgå. Inte enns han själv verkar det som, tre synkade klockor på armen blottas när han hälsar. "Ja ibland ringer jag vänner i New York eller Tokyo, då måste jag veta att jag inte ringer och väcker dem", säger han. Han har verkligen brutit sig loss. Vi sätter oss på flygplatsens Sushi Bar. "Jag kommer knappt ihåg hur köttbullar smakar", säger han.

Du har ju varit runt, efter många omständigheter kring familj, jobb och studier. Din fotbollskarriär har varit oviss du har spelat i många klubbar, Pålsboda, Liepzig, Nedre, din nuvarande danska klubb, Öfvre och så vidare. En fotbollsterm som kommer upp är "klubbkänsla", hur går dina tankar kring det?
- Det är som du säger ibland kräver livet att man rör på sig. När det gäller klubbkänslan ser jag det såhär, att det spelar ingen roll i vilken klubb du spelar i. Du kan spela i tusen klubbar, men klubbkänsla handlar om vilken klubb du hör hemma i. I mitt fall är det Öfvre.

Ja, för du har varit med länge i klubben, Hur började allt egentligen?
- Det har jag. Jag vill inte sticka ut hakan och säga att jag var med och grundaden, men jag har varit med från starten. Lång innan sjätte juni 2004 hade jag varit med och snackat om att starta upp Öfvre. Om jag minns rätt tror jag inte att jag fick förfrågan, jag bara gick dit och dominerade träning efter träning. Haha, nej men jag har kört på.

Du har haft ganska stort inflytande och är en ledartyp i truppen. Med tanke på din rutin och dina fotbollskunskaper sägs det att du fått lite förmåner. Inga ekonomiska, men det finns kanske trots allt en viss särbehandling i Öfvre och krinng dig?
Han vrider lite på sig och tänker efter en stund innan han svarar.
- Alltså förmåner, det är klart att man har haft bra kontakt. Under Cederulf- eran känner jag kanske inte igen det. Men under de första åren så fanns det kanske ett inflytande.

Det sägs att du vägrade att bli utbytt i matcherna och att du vägrade spela om du inte fick lägga straffarna?
- Det var under Kjellström- eran, en legendarisk tränare som ofta glöms bort tyvärr. Jag minns hur jag, Anders och Lasse satt uppe käkade ölkorv och tog ut startelvan kvällen innan match. Vi visste ju hur det skulle se ut, ja det var en fantastisk tid. Kanske ingen direkt förmån, men det var ju sällan vi började på bänken.


Det har hänt en del sedan dess, idag med egen plan och spelar med storheter som IFK Kumla. I år spelade Öfvre i division fyra och klarade sig kvar. Vad tycker du om 2009 med Öfvreögon sett? 
- Vi kan gå ur seriespelet med huvudet högt, vi gör en bra säsong.

Din egen insatts, du ledde trots allt interna skytteligan innan du flyttade hit ner. Hade du vunnit den skytteligan?
- Jag var inte med så länge så jag har svårt att utvärdera min säsong. Men vi började ju tungt. Givetvis hade jag vunnit skytteligan.
Jag skrattar till lite. Men han stirrar bara allvarligt tillbaka. Jag harklar mig ... skulle du blivit "årets anfallare", för det är ett pris du aldrig vunnit?
- Det vet jag inte om jag kan säga. Om jag hade spelat en full säsong så hade jag kanske varit den som hämtade priser på Öfvre galan. Men det är klart att det är tuff konkurrens med många, vi har bra anfallare. Speciellt då Victor ...
Telefonen börjar spela U2 hiten "I'ts a Beautiful Day". Han ursäktar sig och sätter in handsfreen i örat. "Hello Alga here, oh good morning mr. Smith ... yes, yees, yes. I'm at Kastrup right now, call my office around lunch, yees, yes, yes ...". Han ursäktar sig igen, det var en kollega från Brighton. Linus berättar sedan om planerna att öppna en klinik på Manhattan. Jag går på herrarnas. Vid pissoarens porlande vatten tänker jag på hur denne Älgå har mött den stora världen från att sprungit med sina sneakers, han var den typen som hade vita Nikies, hur han sprang till Illmar Taalers Konsum på helgerna och dreglade vid lösviktsgodiset. Och nu ska han till Manhattan utan ryggsäck med sneakers, nu är det manbag med laptop. Illmar Taaler på Manhattan, undrar hur det hade gått? 
En dansk vaknar i hörnet. Han sätter sig på knä och lägger en präktig spya flyter fram över klinkergolvet. Sen böjer han ner huvudet ur pissoaren och tar en klunk. Jag går ut. På vägen ut lyckas jag inte undvika att få danskjävlig gubbspya på mina nya vita Lejon sneakers.

Ur del 2:
"Man borde kanske vara mer privilegiad tycker man ..." 

Vi börjar där vi slutade. Jag följer med Robert i bilen, där han överröstar Ledins "Knivhuggarrock" när vi rullar långsamt genom den gemytliga stadsmiljön av fabriksarbetare som är på väg hem från jobbet. Jag stiger in i ett varmt hem, det är välbonat. Nybakt bröd och en hög med svamp ligger på köksbordet, "Ja, det var gårdagens skörd. Det är otroligt vad skogen är fylld med skatter", säger Robert med något religöst i blicken. Jag sätter mig vid köksbordet och Robert häller upp en femtona jäger.

... många Öfvrefantaster förknippar Robert Säfström med Östansjö hemma, sista omgången, 94:e minuten. Det står 3-3 och biljetten till femman är bokad. Då brinner det till i straffområdet efter en hörna. Bakom mig ligger en kille ner och kvider som om han pallat plommon för första gången och ätit alldeles för mycket.  Domaren blåser straff och Öfvre förlorar matchen. Nu har du chans till upprättelse, hur ser du tillbaka på det här idag?
Det blir tyst en lång stund, Robert stirrar ner i högen av trattisar.
- Jag minns att jag gjorde en ganska bra match, spelade vänsterback, vilket inte var någon bekant position men tränaren gillar tydligen att flytta runt på mig. Vill minnas att det vart hörna och att jag täckte första stolpen. (Jag har för mig att det var bakre) Därefter blev det grötigt framför mål och bollen hamnade vid mig, kommer inte ihåg om det var jag eller någon bredvid mig som rensade undan bollen men iväg flög den.
Robert gör en paus ... sen då?
En halv sekund efter att bollen försvunnit får jag dobbar inkörda i vaden av en flygande Östansjöspelare, vilket resulterar i att det bränner till i skallen och jag slår till han i magen. Vilket oturligt nog domaren uppfattar. Det var en rätt jobbig tid efteråt, det var tråkiga telefonsamtal på nätterna, mail och arga brev där i tre veckor. Inte minst när vi sedan spelar skit dåligt i kvalet och förlorar dubbelmötena mot Garphyttan som är långtifrån ett bättre lag än oss. Det var en stor sten som släppte när vi ändå fick gå upp då Eker tog klivet upp i trean. När jag tänker tillbaka så är det lätt att skratta åt det men när det hände var det mindre roligt.
Han reser sig upp, går ut, tror att han tar en cigg. Han kommer in och sätter sig. Är du okej? frågar jag.
- Fan, uuh, ångesten bara förlamar hela kroppen när jag tänker på det. Helvete. Det var sömlösa nätter, det är ett helvete att leva med. Usch, ja fyfan ...

Han samlar sig efter ännu ett glas. Intervjun kan fortsätta. Men varifrån kommer denna ilska? Robert Säfström är ju på gatan en sympatisk herre som hjälper samhället. Ordförande i grannsämjan och är världsfadder till Fatima åtta år i Papa Nya Gunea. Vad händer på fotbollsplanen egentligen?
- Det uttalas [Faddimah].
- Ursäkta, [Faddima]?
- Nej, [Faddimah]. Han hämtar breven från Childhood i översta skrivbordslådan.
- Det finns en passion för att verkligen kunna hjälpa och ge. Att ge när man har så mycket och andra har så lite, säger han och visar en bild på [Faddima] när hon poserar framför byns ekologiska veteodling.
- Såg du Faddergalan sist? .. börjar Robert. Men jag måste avbryta klockan rinner iväg. Jag har ett tåg att passa.
Åter till ämnet Robert, finns det någon undergroende ilska där under som bara måste komma ut?
-Ja, ärligt talat vet jag inte vad det är som händer, men jag ska vinna oavsett pris, varje träning och varje match. Om det är på väg att gå åt pipan är jag kanske inte den bästa att gömma min frustration. Men Östansjömatchen blev en läxa, det blev en vändning i livet. Jag tycker jag lugnat ner mig mer nu. "Man är ju inte 20 längre."

Många är nog nyfikna. Vad är det värsta i råskinnsväg Robert Säfström gjort på en fotbollsplan, är det Östansjö eller finns det fler lik i garderoben?
- Den garderoben är fullare än Zicos barskåp (Ja, det är väl alltid tomt?). Många skulle tro att det är Östansjömatchen. Slaget i sig var ganska milt, i pojkallsvenskan fick jag in sjuhelvetes tackling på en kille. Knak, armen gick rakt av sen låg den där jämsides med armen. Alla var i chock det var en riktig skräckfilm där han låg och skrek, ingen vågade gå fram till honom. Hörde efter matchen att han var en lovande handbollsspelare ... tror att den karriären fick en ny vändning.

Klockan börjar bli mycket. Dags att runda av. Om vi leker med tanken Robert att du fick vara vem som helst i Öfvre för en dag. Vem skulle du vara då?
- Lasse Olsson, inget snack.
Varför då?
Det måste vara en mäktig känsla att springa runt på planen och se laget prestera match efter match, säsong efter säsong och veta att det här det har jag varit med och skapat. Utanför plan kanske jag skulle valt någon färgstarkare karaktär, hahah, nej jag gillar Lasse. En fantastisk kille.

Öfvres damlag laddar på riktigt ordentligt till nästa år och kommer jogga hem serien. Vad har du för kloka råd att ge dem?
- Det är helt fantastiskt! Vill gratulera alla tjejer som skrivit på för Öfvre och jag ska se så många matcher jag kan. "FORZA ÖFVRE!", utbrister Robert och höjer glaset. Här slutar dejten. Jag rullar hemåt, overOresundsbron, och konstaterar att Robert Säfström trivs här mellan den hårdkokta knivhuggarrockaren och den harmoniske naturälskaren som njuter av och har båda fötterna på moder jord.

I kedjehuspalatset på Ekoxevägen har lugnet lagt sig. Alla bröderna Säfström har lämnat hemmet. Mellanbrodern, den som det aldrig satsas på, hette Robert. Fotbollskarriären började i Nedre och var tillsammans med Oscar Schwarz och Daniel Westin, länge Mauroys guldpojkar nere på Lugnet. Han bröt sig loss från gubbväldet och hamnade på segertåget -07 och -08 i Öfvres tröja nummer 18. Idag bor han brevid Odense bryggeri. Overjarnvagsbron satte sig på tåget och träffade honom över en Chai Te på det trendiga stammisfiket inne i city.

Tack för senast, Öfvrehelgen i Köpenhamn var en succé. Hur minns du den?
- Tack själv! Matchen kunde gått bättre (Danmark-Sverige). Vi gjorde allt vi kunde. Vi hade värmt upp hela natten och morgonen innan, sprit med Neger och President. Sedan fortsatte vi in i andra andningen på dagen och sen kom regnet och vätan som höll i sig hela natten.

Det gjorde vi verkligen, det finns många oförglömliga historier därifrån om någon minns dem. Du studerar i Danmark och bor i en av världens mest alkohliserade länder, hur håller du dig i form?
- Ölkulturen är stark. Har haft vissa stressfakturer och varit lite rosslig, rent klimatmässigt har det varit en kämpig övergång. Läkarna tror att jag kan vara i full gång med träning inom de närmsta veckorna. Men jag litar klart på min grundkondition, sprang på nitton blankt på fem kilometer under högstadietiden.

När kommer du hem till Örebro igen?
- Jag kommer hem här om någon vecka. PeO sitter i klistret, nejdå, men jag ska hem och vittna jag behöver inte gå närmre in på det. PeO är dock inblandad. Hem till Öfvre? Ja, dit kommer man alltid förr eller senare.

Det syns att träningen minskat, han har inte blivit lönnig men fått anlag för dubbelhaka. Åldern börjar ta ut sin rätt, han beställer in en till wienerkringla. Han torkar svetten i nacken med handflatan, tittar på mig ...
- ... ja, inte fan är man nöjd med året. Jag hade det tufft på plan i år. Hittade inte rätt och bollen rullade inte min väg i år. Inte lagets heller för den delen. Vi spelade bra i många matcher men det ville sig inte. Själv ser jag min säsong som ett stort fiasko.

För oss som inte var i närheten av Närke de sista omgångarna i fyran upplevde en tortyr. Nagelbanden blödde varje fredagskväll. Jag ringde dig inför de fem sista omgångarna. "Vi åker ur, det är jag säker på", så lät det då. Det gick ju vägen? Har du varit inställd på ett respass till femman hela året?
- Ja och nej. Samtalet kan jag inte såhär på rak arm minnas, men jag trodde att vi skulle gå sämre. Samtidigt trodde jag vi skulle klara oss kvar. Debutsäsongen har vi ändå imponerat tycker jag. Vi har fört många matcher som jag tittat på och spelat ut en del lag. Så rent spelmässigt och truppmässigt hör vi hemma i fyran. Tabellen känns inte så jävla viktig, vi spelar ju för publiken. Nu har vi något att bygga vidare på och nästa år blir det åka av utábara helvete.

Vi kommer in på barndomen. Robert blir öm i rösten, den där mjuka helyllekillen kommer fram bakom ett par välpolerade Ray- Bans som jag speglar mig i men inte riktigt tror på. Han minns fortfarande hur Monarken gick som en jojo mellan skolans fotbollsplan, bara ett stenkast från barndomshemmet, och köket där mamma Anita rullade köttbullar. Kanske var det jobbigt att krossa tryggheten och bryta sig loss från Nedres navelsträng som satt hårt runt halsen. Eller varför var just Robert än av de sista att lämna klubben för Öfvre?
- Jaadu. Robert fimpar ciggen bland flirkulorna i juckapalmen som har julbelysningen kvar bland bladen. Han blickar ut genom fönstret mot gatan där folk springer på och av lunchen, han fortsätter:
- Det var svårt att lämna något man hållt fast vid så länge. Man är väl lite nostalgisk sådär, men när jag valde att byta kändes det som det mest självklara jag någonsin gjort faktiskt.

Jag minns, tror det var -05, min första säsong i A-truppen. Alla i det yngre gardet satt och skålade på Pizzeria Parken över att Nedre missat uppflyttningen till trean. "Det var kul innan Hessel kom till klubben", påpekar alltid ni 84-85or, men du hängde ju kvar bra länge. Är du inte den mest Nedresympatiske i klubben?
- Ja alltså, jag kan inte säga att jag direkt vantrivdes i Nedre. Mer kan jag inte säga.

Hur gick snacket i de nya svartbygget till omklädningsrum sista året om Öfvres framgångar?
Robert beställer in en öl till och ett par yngre Öfvrefantaster har fått syn på oss genom fikets fönster. Intervjun avbryts. Autografer skrivs, sedan slår det Robert att han beställt en smörgåstårta som måste hämtas ut innan tvåsnåret. "Lovade grannkärringen att hjälpa henne, hon har det inte lätt vetu". Det är en väluppfostrad ung gentleman från Öfvre Adolfsberg den där Säfström. Han lägger dricks och drar ett skämt som får hela fiket i gungning, det är en trevlig prick den där Säfström. Dörren går igen och folk säger i kör "De er ei myckigt hyggelige menske di deer Sefstrome"

---

Smakprov ur Del 2:
"... han låg bara och skrek.  Jag fick höra efter matchen han var en lovande handbollsspelare ... Tror att den karriären kan fått en ny vändning"

Vi har med andra ord bara värmt upp. Del 2 kommer snart på din favoritblogg.

Jo, det är sant. Jag ger aldrig upp, även fast jag vet att jag inte har tid. Kanske har jag svårt att skiljas från rötterna, "kanske" beror det på mitt beroende av att synas (det känns som jag dragit det här en gång förut).
Men det här är alltså "nya overjarnvagsbron". En slags "overjarnvagsbron 2.0". Förut har jag lovat guld och en jävla massa skog. Det gör jag också den här gången, det kommer bli en resa från Helsingborg i november hem till Örebro i juni. Den resan börjar här i mitt andrahandshyrda IKEA- kök och allt där till (hall och tvättstugan på söndagskvällar). Välkommna (både Anders och Lasse)!
---
I tidigare inlägg lovade jag en alternativ gala. Vilket jag snart insåg att jag inte hade underlag till. Men jag vill ändå summera Öfvre 2009, och inte som Niva skulle gjort det, det kan tyckas stötande för utomstående när jag ser på Öfvre som en romans, hela bloggen är kärlekskrank idag, visst är det härligt?
---
Jag inleder med en dikt, "Öfvre som en pil i ett hjärta"
av Anton Malm
"Öfvre är som pilen i ett hjärta den visar att man kan träffa kärleken med smärta.
Allt som är rött kan man säga är som kärlek, fast det är ingen lek. Kärlek är på riktigt
som att säga jag älskar dig, men sen göra slut för att en annan snygg tjej på skolan gillar
mig. Hon sa att jag var söt. Nu är vi ihop och Öfvre är som en kärlek, och en pil som säger
jag älskar dig."
---
Nu till allvaret, Öfvre som en relation (se det som ett konstnärligt experiment)

Om Öfvre vore en kärlek, så skulle säsongerna 05-08 vara den nyförälskelsen.
Inget annat än just kärleken (Öfvre) var viktigare än allt runt om. Man levde i den där kupan
med fjärilar som surrade, hubbabubba och dammig grusvägar allt det där. Som en gammal fransk film med stråkar, huvudrollen spelades av Peter Antoine som stod för passionen och uttrycken. Kanske var Lassgård och Lena Endre med på ett hörn också, aja ni förstår konceptet (vad har jag gett mig in på?)
Det spelade ingen roll vad alla tyckte om den, vissa sa att den var ohållbar. En tillfällig flirt som skulle dö ut. Det blev en av de vackraste sommarromanserna som någonsin skådats, och sommaren blev till vinter, och vår och sommar igen. Flera gånger om. Nu ska romansen bli ett stabilt förhållande, vi har börjat bygga hus. Kanske en inglasad veranda till sommaren,vi har byggt huset nära varuhusen, det är ju bra. Vi har skaffat damlag också, vi är faktiskt två om den här relationen. 
Visst är det en kärlek som går att bygga på, men det är förbannat svårt att våga ge sig in där, i övergången kan man bli osäker (har jag läst)kanske börjar man röka igen ...
Liksom att behålla den spontana kärleken så att man inte slutar som där som Nedre, vars kärlek har blivit något som liknar delade sovrum och rädslan över att bli lämnad ensam håller kärleken ihop. Där vill man inte hamna. Man visar bilder från Västindien i ett powerpointformat när grannarna kommer över på lördagsmiddag med lådvin och alla vill bara därifrån, det är inte kärlek. Kärleken som finns i Öfvre är uppbyggt på gammalt vis, lite Barnen i Bullerbyn möter Sheffield Wednesday. Den lokala prägeln, alla känner allas bröder och jobbar på samma ställe, lite bondromantik eller kanske inavel i ny tappning. Division fyra och Öfvre var en förlovning, vi trivs här. Men nu börjar det bli på allvar, det är dags att bli vuxna nu.
---
Nej, jag har inte Photoshopat bilden, jag har lår som ser ut sådär. Vissa skulle kalla det utvik, men jag försöker bara:
1. Leva upp till den idealbild ni har av mig här i Helsingborg.
2. Bevisa att ni, era svin, rörstade fram fel "Årets stämningshöjare" (eftersom den här bilden höjer stämningen?). Kommer aldrig förlåta er.
3. Visa Jonas att jag håller mig i form, det här är precis innan morgonjoggen.
4. Gömma texten med bilden då jag har haft lite prestationsångest över att skriva, så förväntningarna på krönikan kanske inte motsvarade dessa. Då väger alltid en bild på en småtjockis upp.
Notera också mitt försök till att se ut som jag röker på riktigt, har aldrig nått den statusen, men det blir lite skitare
och ungkarligt.