overjarnvagsbron

Jo, det är sant. Jag ger aldrig upp, även fast jag vet att jag inte har tid. Kanske har jag svårt att skiljas från rötterna, "kanske" beror det på mitt beroende av att synas (det känns som jag dragit det här en gång förut).
Men det här är alltså "nya overjarnvagsbron". En slags "overjarnvagsbron 2.0". Förut har jag lovat guld och en jävla massa skog. Det gör jag också den här gången, det kommer bli en resa från Helsingborg i november hem till Örebro i juni. Den resan börjar här i mitt andrahandshyrda IKEA- kök och allt där till (hall och tvättstugan på söndagskvällar). Välkommna (både Anders och Lasse)!
---
I tidigare inlägg lovade jag en alternativ gala. Vilket jag snart insåg att jag inte hade underlag till. Men jag vill ändå summera Öfvre 2009, och inte som Niva skulle gjort det, det kan tyckas stötande för utomstående när jag ser på Öfvre som en romans, hela bloggen är kärlekskrank idag, visst är det härligt?
---
Jag inleder med en dikt, "Öfvre som en pil i ett hjärta"
av Anton Malm
"Öfvre är som pilen i ett hjärta den visar att man kan träffa kärleken med smärta.
Allt som är rött kan man säga är som kärlek, fast det är ingen lek. Kärlek är på riktigt
som att säga jag älskar dig, men sen göra slut för att en annan snygg tjej på skolan gillar
mig. Hon sa att jag var söt. Nu är vi ihop och Öfvre är som en kärlek, och en pil som säger
jag älskar dig."
---
Nu till allvaret, Öfvre som en relation (se det som ett konstnärligt experiment)

Om Öfvre vore en kärlek, så skulle säsongerna 05-08 vara den nyförälskelsen.
Inget annat än just kärleken (Öfvre) var viktigare än allt runt om. Man levde i den där kupan
med fjärilar som surrade, hubbabubba och dammig grusvägar allt det där. Som en gammal fransk film med stråkar, huvudrollen spelades av Peter Antoine som stod för passionen och uttrycken. Kanske var Lassgård och Lena Endre med på ett hörn också, aja ni förstår konceptet (vad har jag gett mig in på?)
Det spelade ingen roll vad alla tyckte om den, vissa sa att den var ohållbar. En tillfällig flirt som skulle dö ut. Det blev en av de vackraste sommarromanserna som någonsin skådats, och sommaren blev till vinter, och vår och sommar igen. Flera gånger om. Nu ska romansen bli ett stabilt förhållande, vi har börjat bygga hus. Kanske en inglasad veranda till sommaren,vi har byggt huset nära varuhusen, det är ju bra. Vi har skaffat damlag också, vi är faktiskt två om den här relationen. 
Visst är det en kärlek som går att bygga på, men det är förbannat svårt att våga ge sig in där, i övergången kan man bli osäker (har jag läst)kanske börjar man röka igen ...
Liksom att behålla den spontana kärleken så att man inte slutar som där som Nedre, vars kärlek har blivit något som liknar delade sovrum och rädslan över att bli lämnad ensam håller kärleken ihop. Där vill man inte hamna. Man visar bilder från Västindien i ett powerpointformat när grannarna kommer över på lördagsmiddag med lådvin och alla vill bara därifrån, det är inte kärlek. Kärleken som finns i Öfvre är uppbyggt på gammalt vis, lite Barnen i Bullerbyn möter Sheffield Wednesday. Den lokala prägeln, alla känner allas bröder och jobbar på samma ställe, lite bondromantik eller kanske inavel i ny tappning. Division fyra och Öfvre var en förlovning, vi trivs här. Men nu börjar det bli på allvar, det är dags att bli vuxna nu.
---
Nej, jag har inte Photoshopat bilden, jag har lår som ser ut sådär. Vissa skulle kalla det utvik, men jag försöker bara:
1. Leva upp till den idealbild ni har av mig här i Helsingborg.
2. Bevisa att ni, era svin, rörstade fram fel "Årets stämningshöjare" (eftersom den här bilden höjer stämningen?). Kommer aldrig förlåta er.
3. Visa Jonas att jag håller mig i form, det här är precis innan morgonjoggen.
4. Gömma texten med bilden då jag har haft lite prestationsångest över att skriva, så förväntningarna på krönikan kanske inte motsvarade dessa. Då väger alltid en bild på en småtjockis upp.
Notera också mitt försök till att se ut som jag röker på riktigt, har aldrig nått den statusen, men det blir lite skitare
och ungkarligt.